Musikens besättande av kroppen

– en tankeström som hyllning till musiken som ackompanjerar det vardagliga datandet.

Bakgrundsmusik älskas att hata. Musiken som ligger likt en matta i under fötterna och lyssnaren som inte aktivt fäster uppmärksamheten vid den.

Är inte problemet med den bakgrundsmusik som åsyftas den ideologi den säljer, inte situationen i sig att musiken bara är en del av ett sammanhang.
Hissmusikens enkla utfyllande av tid. Hotellobbyskvalet som dämpar allt annat än kallprat. Klädbutikens strömlinjeformade, ängligt stötkänsliga popmusik.

Men kan vi inte tänka oss andra situationer där musiken fyller samma funktion av att just som funktion bidra till en helhet utan att stå i centrum. På klubben tränger bara de lägsta vibrationerna och de högsta resonanserna igenom kåthetens och euforins töcken. Hemma, framför datorn intensifieras informationsupptäckandet till euforins gräns av spretigt studsande uppklippta digitala ljudströmar. Musiken accelererar kropp och sinne.

Kanske är det enda sättet för musiken att inte självdö tillsammans med skivbranschen att ta ett steg åt sidan. Att gå från att vara det centrala objektet som all ungdoms- och populärkultur kretsar kring till att bli en funktion, en katalysator, en injektion. “If music didn’t exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture”, menade Momus redan i slutet av 2006

The company known as Muzak claims to provide “audio architecture” for its clients.Audio architecture may sound wonderful; the phrase may conjure up images of cathedrals made from noise – whole buildings connected by bridges of music – but, in the world of Muzak, it means something less exciting. Audio architecture, Muzak writes, is “the integration of music, voice and sound to create experiences designed specifically for your business.”In other words, audio architecture is about making you feel comfortable – so that someone else can sell you things.

Musiken förlorar sin kropp

Ju mer imaterialiserad den inspelade musiken blir (och med det mer reproducerbar – mindre lönsam), desto mer måste artistens kropp investeras, både som symbol och rent fysiskt. Det innebär både mer ekonomisk kontroll för artisten, som har lättare att förhandla över sin kropp än över en reproduktion, eventuellt mer spännande artisteri, men också att denne måste investerar mer av sin tid, energi och person direkt i produktionen (dock möjligt att samma tid, energi och person tidigare investerades i improduktivt arbete). Den i verkligheten närmast icke-existerande rena kompositören har inget här att hämta.

Kan vi skilja på bakgrundsmusik som pågår samtidigt som och intensifierar verksamheter (som studerande, datande, dansande) och den som ackompanjerar overksamheter som väntan, ätande, badande, toalettbesök och avslappning. Gemensamt för all bakgrundsmusik är att den inte tar tid i anspråk och stjäl inte tid från andra verksamheter. Den tar inte kroppen i besittning. Detta kan den uppnå antingen genom att inte ta plats, att knappt märkas eller genom att foga sig samman med den aktiviteten den samexisterar med. I och med detta kan vi inte räkna klubbmusiken till bakgrundsmusik, även om den inte lyssnas på utan går rätt in i benen. Den tar nämligen kroppen i besittning och man förmår inte slita sig från den. Den datandeackompanjerande musiken däremot skapar inte i sig ett tvingande begär efter att data men när man väl sätter sig framför datorn blir den en del av den plastiska apparat som fogar samman kropp och sinne med beräkningsmaskinen och bidrar till att man närmast sjunker in i informationsflödet.

Så vad har musicerande för förhållande till den mänskliga kroppen. Vi kan med säkerhet säga att de inte har samma ursprung. Vi kan nog hävda att inte ens sång har hela sitt ursprung i kroppen. Alla instrument externaliserar ljudskapandet från kroppen, men ändå frikopplass de inte helt. Jag skulle påstå att det med de elektroniska instrumenten och inte minst med digitalt musikskapande att ett skifte har skett. Detta för att kroppens rörelser inte längre har en given inverkan på ljudet. Kanske skedde detta redan vid införandet av avancerade mekaniska instrument som flygeln. Men med en programmerbar synth som t.ex. Korgs MS-20 ligger lager efter lager av kretsar mellan kroppens kontakt med instrumentet och klangen. Samma tangenter som man naturligt förknippar med kontroll över tonhöjd och ljudstyrka kan genom att skifta en kabel styra exempelvis filterfrekvens eller vibrato. I en dators mjukvara är relationen mellan input och output helt och hållet upp till programmeraren. Detta behöver givetvis inte innebära att kroppens rörelser och ljudet karaktär skiljs helt som musklick- och tangentbordselektronika innebär. Tvärtom kan datorns kapacitet användas till att registrera kroppens rörelser med ej tidigare skådad precision, finkänslighet och variation. Alla kroppens utsända signaler – tryck, rörelse, ljud, värme, fuktighet, textur, ljusreflektion – kan användas för att styra karaktärer hos ljudet som skapas.

Advertisements

February 24, 2008 at 9:35 pm Leave a comment

En arkitektur som litteratur

Översättningar av, anteckningar till och citat från:

Spatial Narratives av Mark Rakatansky

There is no mute architecture. All architects, all buildings “tell stories” with varying degrees of consciousness.

Architecture is permeated with narratives because it is constituted within a field of discourses and economies (formal, psychological, and ideological), to any one aspect of which it cannot be reduced, from any one of which it cannot be removed.

Arkitektur berättar historier. Den innehåller narrativ.

Detta betyder inte att varje arkitektur innehåller SIN historia. Vi får inte frestas att underställa varje arkitektur en bakomliggande, sammanhängande, linjär berättelse. Samtidigt är det uppenbart att arkitekturen inte kan undgå att berätta. Den berättar med varierande medvetandegrad och intentionalitet.

Arkitektur berättar alltid historier eftersom den situeras inom ett fält av redan etablerade diskurser och ekonomier. Varje typ av arkitektur kring hemmet är till exempel insprängd bland mentaliteter och praktiker rörande genus, ålderskategorier, hygien, uppfostran, insida/utsida, offentligt/privat och vad som får synas, höras och luktas. Rummet, strukturerna, mentaliteterna och praktikerna kommer alla att influeras av det redan etablerade som färgar det framväxande som i sin tur bryter med det etablerade.

Arkitekturens berättande är inte linjärt eftersom det inte växer ur någons intentioner. Precis som en texts betydelse inte växer ur en upphovsmans utan kompliceras av mottagandet hos användarna. Arkitekturen är som texten aldrig färdigetablerad. Vi görs hela tiden uppmärksamma på ytterligare nyanser hos den. Trots det finns det (med Barthes ord) välutvecklade mekanismer i vårt samhälle för att naturalisera den linjära berättelsen och maskera avkodningsprocessen.

…our society takes the greatest pains to conjure away the coding of the narrative situation: there is no counting the number of narrational devices which seek to naturalize the subsequent narrative by feigning to make it the outcome of some natural circumstance and thus, as it were, ‘disinaugurating’ it…

Mellan oförmågan till sammanhängande berättande och oförmågan att inte berätta finns vårt narrativ.

Arkitekturen är processuell i bemärkelsen att det inte finns tvära kast mellan två rum utan att det alltid rör sig om en passage genom en övergång. I denna övergångens tröghet finns komplexiteten och energin. Det som vill se en plötslig övergång mellan olika rum är det institutionaliserade rummet, som vill åtminstone ge sken av stabila omständigheter. Alla rum innehåller institutionaliserade element – designade, funktionella, färdiggjorda – men också lekfulla, motstridiga, tonade, upplevda element. Det institutionella rummet ser gråzoner som skuggor som försvinner vid en närmare belysning.

Arkitekturer kan bidra till att förstärka de institutioner de huserar och vävas samman med dess logiker. Men det finns också stunder där arkitekturen tystnar. Där ett glapp skapas mellan den materiella strukturen och den institutionella.

It would be equally pointless to imagine that any architectural project could be reduced, either in analysis or

design, to a definitive map that could account for all the forces at play, to a totalizing diagram of formal,

psychological, and social relations.


One definition of architecture could be the management of what can and cannot be “concealed.”

Heimlich – Hem-lig, tillhörande hemmet.

Unheimlich – Kuslig, främmande

De två verkar vara motsatspar, men Freud ser en länk mellan dem.

Heimlich – Hemlig, dold.

Tillhörande hemmet – Det som är dolt och bör döljas för andra, utom synhåll.

Unheimlich – Det som borde ha förblivit gömt, men som blivit synligt.

I de kusligaste historierna är det skrämmande inte främmande, utan det välbekanta undangömda som väcks till liv och kommer upp till ytan. Det som inte kan upphöra att infinna sig.

Repetition is a way of remembering brought into play when recollection in the intellectual sense is blocked by repression and resistance. what is repeated is repressed material brought into the present as an active force, as a defense against the direct examination of complex and potentially dangerous psychological relations.

Denna form av ihågkomst, repetitionen av en kanon, är på samma gång en glömska. Att isolera vissa minnen genom att glömma deras länkar till andra, deras spretighet och deras mörka sidor för att forma ett sammanhängande – ‘heimlich’ -minne. Vad som återvinns är aldrig objektet självt.

The narrative discourse like the discourse of analysis must restage the past history of desire as it exercises its pressure toward meaning in the present…. At issue… is not so much the history of the past, or at least not the history of the past directly, as its present narrative discourse. This is a space of dialogue, struggle, construction.


A restaging of the past history of desire as a construction requires a methodology able to distance itself enough from the past to perceive it as a construct and therefore not just reproduce it. As Brecht suggests, such a methodology would treat “social situations as processes, and… regard nothing as existing except in so far as it changes, in other words is in disharmony with itself.” But to create this distance it is necessary to denaturalize, to defamiliarize the past. For Brecht this involved a strategy he termed Verfremdungseffekt, most commonly translated as “alienation effect.”: “A representation that alienates is one which allows us to recognize its subject, but at the same time makes it seem unfamiliar,” in order to “free socially-conditioned phenomena from that stamp of familiarity which protects them against our grasp today.” As in the psychoanalytical model, this involves a two-fold process: a restaging, a working on the past (on what is repressing and what is repressed), and in this process a swerving, a distancing from any direct repetition in order to allow for analysis and the potential for a different construction. The point is not to reproduce the restrictive nostalgia of memory but to develop the critical possibilities of counter-memory.


“[The pleasure of] the instability of every circumstance, the joke of contradiction and so forth: all

these are ways of enjoying the liveliness of men, things and processes, and they heighten both our capacity for life and our pleasure in it.”

/Bertholt Brecht – A Short Organum for the Theatre

February 14, 2008 at 1:15 am Leave a comment

Fildelningsdebattens kräftgång

“Opinionen har svängt – fildelning är stöld, lagen måste finnas, stöder man fildelning är man kulturföraktare … piraterna har inte många vänner just nu”

Debatt om fildelning i p1 idag. Utgångspunkten var att fildelningsdebatten gjort en kräftgång den senaste tiden och backat tillbaka till utgångsläget vi hade för tre år sedan. Det stämmer om man tittar på den massmediala debatten. En titt på de debattartiklar som kommer fram numera bekräftar synnerligen detta. Samtidigt har en annan debatt, som massmedier uppenbarligen inte är mogen för, utvecklats något enormt. Men den förs i analoga och digitala sammanhang där det krävs en något mer aktiv ansträngning för att hitta till. Kanske början massmedierna plocka upp den snart då man tröttnar på att köra på tomgång. En degenererad massmedial debatt är inte så farligt och kan gärna spela ut sig själv så länge den inte sedimenteras i lagförslag, affärsmodeller och tänkande.

I programmet diskuterar Anders Ekström, Roger Wallis och Mattias Lövkvist om detta och hur man tar sig vidare. En nivå över debattartiklarna etableras. Alla sågar Renfors-utredningen (Efter att ha pratat med Renfors inför ett inslag i TV4 tror jag inte att hon själv tog den på så stort allvar). Roger Wallis menar att det är helt ointressant för honom som upphovsman att staten ska “stödja lagliga tjänster” när han får så lite betalt av försäljningen därifrån. Mindre än kreditbolaget som gör transaktionen enligt honom själv. Istället är det skivbolag och andra mellanhänder som tjänar på dessa lagförslag. Det är en bra kommentar. En sådan insatthet behövs för att debatten inte ska stanna vid det rimliga i att man “lägger en slant när man använder någons verk” utan att fundera på vidare konsekvenser av fördelning och incitament.

Wallis menar också att musikindustrin på det hela går bra. STIM gör rekordår, konsertintäkter ökar. Något som fortfarande måste påpekas. Tyvärr är hans lösning fortfarande en bredbandsskatt, som i praktiken skulle innebära att man bygger en stor skattkista som sedan allehanda upphovsrättsinnehavare kommer vilja ha en del av. Förutom godtyckligheten i fördelningen är bredbandsskatten bara ännu ett sätt att knuta kulturlivets ekonomi vid distribution och därmed minska incitament till att skapa nya musikupplevelser. I det stora hela ser vi en tydlig separation mellan det analoga och det digitala, mellan live och distribution, privat och offentligt. Antingen vill man hitta nya sätt att ta betalt för distribution av filer eller så anser man att konsertintäkter väger upp minskad skivförsäljning. Detta hör också ihop med att det ofta ska framtvingas EN lösning på hur alla som sysslar med kultur ska få betalt. Mattias Lövkvist nämner att Hybris överlever på en kombination av skivförsäljning, licenspengar från p3 och på kulturstipendiat. En ekonomisk nisch som bara fungerar för skivbolag just i deras situation med musik som är tillräckligt bred för att spelas på p3 och tillräckligt smal och värderad för att anses vara berättigad kulturstöd.

Det jag efterlyser är visionerna av hur inspelad musik och realtidsupplevelser kan sammanverka och flätas in i varandra. Fildelningsdebatten upprättar de här kraftiga gränsdragningarna samtidigt som webbapplikationer som facebook allt mer integrerar det digitala och analoga och Internet börjar existera på fler plattformar än hemdatorn. Det tar nog en tid av teoretiserade, innovation och experiment innan detta gör avtryck på fildelningsdebatten, men det gäller fortfarande att hålla gråzonerna öppna för att göra plats för detta.

I slutet av programmet frågades hur man trodde att framtidens musik skulle påverkas av detta. En mycket bra fråga. Stödjes “lagliga tjänster” tillräckligt mycket är nog svaret att musik och film kommer låta och se ut precis likadant som nu, vilket borde få vem som helst att likt Momus vända bort blicken från dem. Var kan musik och film idag hämta ny kraft om inte via ett svar på den helt nya situation som digitala medier försatt dem i?

Det kan vara värt att minnas några ord från Pirate Cinema Berlin som menar att “det intressantaste vad gäller film för tillfället inte är någon regissör, ingen skola och ingen genre, utan piratkopieringen, alltså tekniska och sociala framsteg.”

Gör om, gör rätt!

January 22, 2008 at 4:11 pm 4 comments

One, vast programmable machine

Vilken status har hemdatorn jämte andra digitala medier?

Å ena sidan producerar de alla olika rum och objekt. Å andra sidan kan man urskilja en abstrakt binär logik som skär tvärs igenom dem och gör de olika apparaterna till rena yteffekter – ingångar och utgångar till Systemet. Ett system som samtidigt alltid är förkroppsligad i någon speciell konfiguration.

Wired: IBM founder Thomas J. Watson is quoted — possibly misquoted — as saying the world needs only five computers. Is it true?

Carr: The World Wide Web is becoming one vast, programmable machine. As NYU’s Clay Shirky likes to say, Watson was off by four.

Kan man tala om en abstrakt universiell beräkningsmaskin mot vilken vi mäter digitala teknologier och till vilken alla digitala apparater bara tillåter eller begränsat tillgång, ett system till vilket alla faktiska funktioner kan tillmätas status som registrering, överföring och behandling.

Min mobiltelefon kan exempelvis registrera optiska flöden via kameran (och IR-porten), textuella via tangentborder jag skriver detta på och akustiska via mikrofonen (och högfrekventa sådana via bluetooth, wifi och 3g). Den kan överföra digital information till analoga yteffekter, förutom ovan nämnda radioteknologier till en display, lite lampor och en högtalare. Vidare kan den utföra vissa beräkningar i standardutförande, jag kan lägga till nya och till och med programmera egna java-applikationer och skulle man verkligen vilja går det att byta ut all mjukvara överhuvudtaget. Är vi då inte längre medievetare om vi tar dessa “yteffekter” på allvar? Har vi blivit sociologer eller kulturvetare, månne?

Menar den sanne hackern att allt som innehåller en mikroprocessr går med lödkolv och kunskaper att transformera till en universaldator och en diskussion på en nivå av skillnader mellan digitala teknologier som inte handlar om kryptografi och programering innebär att hänfalla åt tillverkarna och mjukvaruföretagens godtyckliga påbud?

Från introduktionen till Maskinskrifter

Vad som vid en första anblick är synligt, är just den sida som nedskrivningssystemet projicerar utåt och termer som interaktivitet, användarvänlighet och flera dylika begrepp, signalerar bara vilka anslutningsmöjligheter systemet självt tillhandahåller.

Kittler menar att alla optiska, textuella och akustiska flöden som förgrenade sig runt 1900 nu flyter samman i ett enda medium: den digitala koden.Men ett så abstrakt medium blir med nödvändighet både ett enda och oändligt många medier.

Kittler menar att hårdvara, och endast hårdvaran, sätter gränserna för vad som idag är möjligt att skriva – det vill säga beräkna. Men varje moddad spelkonsol vittnar om att gränsen för det möjliga måste anger på en mer dynamisk skala än så. Tillgång till kunskaper och verktyg, juridiska och ekonomiska spärrar reglerar med olika hårdhet möjligheterna till överskridning av gränserna.

Vi kan aldrig nå det rena digitala mediet, materialiteter och diskursiv står alltid ivägen. Men detta bör inte analyseras i negativa, fatalistiska termer utan istället handla om vad olika konfigurationer möjliggör och hur man kan utöka deras förmåga ytterligare. För vad tjänar det till för en mediematerialist som Kittler att hänvisa till den abstrakta universiella beräkningsmaskinen som i sig är en diskurs som producerar något annat (en utsaga, ett begrepp, en effekt), snarare än något som existerar i sig sjävt och av sig självt och som kan analyseras isolerat – som introduktionen till Maskinskrifter beskriver det?

January 16, 2008 at 7:24 pm 1 comment

Pre-Transmediale

Ett inlägg skrivet efter en förhandsvisning av ett antal videoverk som ska visas på Transmediale08. Sammanställt en månad senare. I flera av verken som visades på förhandsvisningne i Malmö konsthall hade konstnären lånat uttryck, bilder, röster och gett sig på att direkt eller indirekt representera en verklighet utomstående konstverket. Därför kommer detta inlägget att handla om relationen mellan representation och licenser, d.v.s. att definiera videon som ett verk med allt vad det innebär samtidigt som annat material ingår.

I de tre fallen jag ska ta upp handlar det uteslutande om att representera och låna uttryck från fattigdom, misär och misslyckande på ett sätt som, genom att upphöjas till verk, får motsatta effekter för konstnären; inkomster, erkännande och framgång. Att infoga dessa röster och uttryck inom verket med copyright skapas en artificiell brist på konstnärens villkor och rösternas räckvidd styrs nu av dennes villkor. Trots att konsten uppmuntrar socialkritik får en konstnär idag passa sig hur man använder andras olycka i sitt verk.

Under Construction av Zhenchen Liu: Bländande vacker sammansmältning av fotografipanorering och video i detta verk som handlar om hur man i Shanghai vill förnya stadens centrum genom att riva stora delar av den gamla stadskärnan. Varje år tvingas 100000 familjer flytta från rivningsområdena ut till ytterområden. Filmen rör sig över rivna stadsdelar och växlar till dokumentär video när vi får höra invånarnas förtvivlade berättelser om fattigdom, hot och misshandel när de tvingas bort från sina hem. Här får man ändå säga att konstnären kommer undan med kombinationen av estetiserande och misär. Estetiseringen bidrar till den kusliga stämningen och förhöjer känslan av närvaro. Rösterna från invånarna infogas i en helhet som kan sägas förstärka vad de ger uttryck för. Vackert och socialkritiskt. Bra betyg.

30 Seconds av Claudia Salamanca: Verket baseras på ett 30 sekunder långt tal av Tito, före detta borgmästare i en liten stad i Colombia, som under ett publikt möte 2003, där även Colombias president var närvarande, greppar mikrofonen och förkastar det korrupta politiska styret samt förutspår att han själv kommer att bli mördad av korrupta tjänstemän och hemliga polisstyrkor, vilket senare skedde. Detta drama använder konstnären genom en serie inzoomningar och slowmotion-klipp till att reflektera över hennes privata relation till döden och framförallt till hennes sjuka moder. En politiskt laddad verklighet om ett land drabbat av korruption vänds till en personlig reflektion om konstnärens privata relation till döden och till hennes mamma. Här ligger konstnären verkligen på gränsen. Verket i sig relaterar inte till kontexten där rösterna hämtats från utan den nonchaleras till förmån för individuellt reflekterande på tryggt avstånd. Intressant att notera var den “Creative Commons”-licens som sattes på just det här verket, det som var mest fokuserat på konstnärens privatliv fick ett medvetet val av licens, då man kan anta att de andras copyright-licenser snarare satts dit av vana. Det är oklart vilken typ av CC-licens det rörde sig om.

The Three Failures av Michael Blum: Slutligen har vi en video som relaterar till sina lånade uttryck på ett helt annat sätt. The Three Failures föreställer konstnären själv klädd i pälsmössa, solglasögon och skrikigt färgade byxor som vandrar runt husknut efter husknut i ett ihopklipp av miljöer från Riga, Malmö och New York. Sanning och lögn blandas när den vandrande Michael berättar historien om kommunismens dåvarande, socialdemokratins nuvarande och kapitalismens framtida förfall. Nu rör det sig in om personer utan städer och primärt arkitekturen i dessa städer som representeras. Här sökes heller inte empati för deras sak, istället häcklas närmast städernas uttryck. Konstnären är iklädd en löjlig utstyrsel, bakgrundsscenariot upprepas om och om igen och vi får historier och teorier som gör narr av de tre städernas ambitioner. Sannerligen blir någon kränkt, som sig bör i detta fall då det endast drivs med sånt man får driva med inom konstvärlden.

I det sista fallet tar konstnären för sig av sitt tolkningsföreträde på ett aktivt sätt och kommer undan med det. Under Construction försöker göra rättvisa och röst åt invånarnas tolkning och lika bra är det då mycket står på spel. 30 Seconds är då den som lyckas sämst då känsliga ämnen som fattigdom och korruption behandlas, men att konstnären ställer sin egen individ i vägen för dem.

Det är inte lätt att vara konstnär dessa dagar. Det räcker inte att utropa konstnärens auktoritet och tolkningsföreträde för att rättfärdiga ett verk, utan en mängd hänsyn måste tas. Subtopia har en artikel om representation av slumkvarter och börjar typiskt med “In my opinion, what is most important about any work of art is the actual effect it will have on culture and public perception.”

Artikeln tar upp digitalt redigerade fotografier av Dionisio Gonzalez som framställer en slags alternativ arkitektur eller en alternativ verklighet hos brasilianska favelas och diskuterar dem i förhållande till kritiskt nytänkande representationer av favelas till skillnad mot myndigheternas syn på dem samt i förhållande till den våg av “slumsploitation”-filmer som kommit fram ur brasiliens filmvärld (ivrigt påhejad av president Lula och Gilberto Gil som ser brasiliens kreativa industrier som framtidens främsta inkomstkälla).

gentrifiering och third worldization.

Subtopia beskriver bilderna som “un-depressed, humanized space” och att perspektivet är ett slags vykortsperspektiv. Skönmålande av en bister verklighet eller emancipatoriska nyrepresentationer? Kanske en glimtning om hur världens växande slumstäder både betraktas som ett av de största humanitära problemen idag och ses som platser för en framväxande komplex uppfinningsrikedom och socialitet som kommer föda framtidens entreprenörer och världsledare.

Mest intressant blir bilderna om vi lämnar representationen åt sin egen konfliktfylldhet och istället ser vad bilderna kan säga om arkitektens roll ställd inför informella bosättningar. Rem Koolhaas har kritiserat arkitekturens språk och menar att arkitektens roll idag inte bara handlar om att skapa nytt. “Not just about adding things”. Gonzales bilder framställer varken en realistisk bild av favelan idag eller ett tänkt nybygge. Bitar av den har klippt ut och omorganiserats samtidigt som den infogats i metropolens glasbyggen. Strukturerad organisering samsas med kaotiska påbyggdnader. Skjulbyggarna blir arkitektens ofrivilliga medarbetare som komplimenterar stadsplaneringen både genom integrations och dissonans. Arkitektens omorganisering både ger stöd åt och drar gränser för favelans dynamik, kväver den och ger den andningsutrymme om vartannat. Är de sporadiska glasbyggnaderna ett tecken på de fattigas integrering i samhällsekonomin eller en gentrifiering som knuffar informella bosättare ännu längre ut mot stadens kanter, en gräns mellan formalitet och informalitet som vidgas i en allt större sfär? Är det här den tidigare skarpa gränsen mellan utanförskap och inkludering upplöses i gråzoner eller är det organiserande rastret en mur skapad för att hindra fortsatt spridning av den informella byggnationen?

Helt klart är det en ny terräng för arkitekturen att navigera i som kräver ett nytt språk. Jag skulle inte kalla det en gråzon eftersom det ofta finns oerhört skarpa gränser mellan informella bosättningar av den här typen och de inhägnade bostadsområden som ofta gränsar till dem. Snarare är det en ny, mycket komplex men ändå binär, strukturering av dessa gränser som växer fram.

January 11, 2008 at 4:33 pm Leave a comment

Tillbaka till fildelningsdebatten

Jag kan inte motstå att kommentera några av de punkter som Anders Ekström tar upp i Sydsvenskan när han synar upphovsrättskritikernas “tunna argumentation”. I stort sätt håller jag inte med honom. Dels för att många av de punkter han tar upp missar målet och dels för att jag inte håller med honom om vad kärnfrågan är (“den om kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”).

Anders börjar med att ta upp invändningen om att det bara skulle vara upphovsrättsindustrin som är intresserade av debatten och att upphovsmännen själva inte bryr sig. Själv menar han att många artister är oroliga för fildelningen men inte vågar uttala sig om det med risk för att uppröra sina lyssnare. Och visst är det också bara företrädare för upphovsrättsindustrin som uttalar sig i den offentliga debatten, även om de ibland får kreatörer själva att skriva på.

Men är det verkligen så intressant vad artister har för åsikter om fildelning? Utvecklingen kommer inte avgöras av att artister har den ena eller den andra åsikten. Snarare av de som struntar i upphovsrätt och bara skapar på det sätt som känns naturligt för en artist på 2000-talet. Det som är intressant är ifall olika cirkulationsformer och kommunikationsteknologier, medvetet eller omedvetet, ges företräde i hur ett visst uttryck skapas, upplevs och framförs. Men för att få reda på det ska vi inte be artister prata. Ofta har de väldigt dålig koll på hur deras uttryck relaterar till yttre omständigheter (med rätta!). Istället är det upp till oss att läsa av uttrycken, se olika tendenser i dem och skapa den rätta platsen och kontexten för uttrycken att frodas i. En artist äger inte tolkningsföreträde för ett skapat uttryck och vet heller inte med nödvändighet hur det bäst upplevs, tolkas och används. Uttalanden från artister kan bara ge ledtrådar om vilken inverkan deras uttryck kan ha. Då ser jag hellre att företrädare för artister, vare sig det är IFPI eller Hybris, uttalar sig, så länge de inte försöker tala i kreatörers namn utan står för sina egna intressen och åsikter och sin egen roll i det nya medielandskapet.

Det nya medielandskapet ja. Det finns redan, där ute. Fildelning är inte något som skapats i ett laboratorium och som står inför en stundande implementering. Man kan inte diskutera fildelning så som man diskuterar genetisk modifiering, något som står inför dörren och med hjälp av lagar och institutioner kan falla under olika regleringar. Fildelningen är ett direkt resultat av miljontals sammankopplade datorer och den distribuerade gemenskap, programmering och kommunikation som följde av denna sammankoppling. Ändå genomsyras Anders hela artikel som att fildelningen är något som ligger på utredningsbordet och inte en pågående utveckling som vi måste ta hänsyn till här och nu.

Artikeln företräder en syn på social förändring där det först sker en debatt där olika möjliga framtider motiveras först att sedan, när en vinnare utsetts, implementeras i verkligheten, som är skiljd från denna debatt. Detta är Habermas teorier om den borgerliga offentligheten rakt av. Men så ser det inte ut i fildelningsdebatten idag. Vi har inte bara en debatt utan även faktiska kopieringar och kopieringshinder som sker parallellt och tätt sammanvävt med debatten i den semiotiskt-materiella väven som är vårt digitala medielandskap. Debattinlägg är direkta strategiska interventioner i kopieringen precis som att den pågående fildelningen är ett direkt inlägg i debatten. Anders påpekar också att fildelningen visar en sak; att det allmänna rättsmedvetandet inte står bakom lagen mot fildelning. Ändå menar han att detta inte ursäktar beteendet. Men så blir det i det decentraliserade system som är vår sociala omvärld. Det är så det allmänna rättsmedvetandet visar sig. En lag som inte har stöd hos allmänheten kommer inte följas. Jag vet inte i vilken utopi eller dystopi en befolkning skulle vänta en parlamentarisk förändring innan de agerar mot en lag som ingen tycker om.

Det är också bara genom föreställningen om att det är i framtiden som fildelningens effekter kommer och inte redan nu som Anders kan mena att
fildelning leder till ett musikliv av glada amatörer. Någonstans i gråzonen mellan amatör och professionell, troligen också mellan glad och dyster, har nog de flesta artister befunnit sig i när de skapat de där hyllade verken. Eller snarare våldsamt pendlande mellan de två kategorierna och sinnesstämningarna från dag till dag, månad till månad. Så långt inget nytt och inget varken fildelning eller upphovsrättsmaximalism kommer kunna göra någonting åt.

Ofrånkomligt verkar man komma in på ekonomiska argument och jämförelser när fildelning diskuteras, även om det inte alls är där kärnan finns i min mening. Stöldargumentet har upprepats till leda, men Anders variant på det ger en ny twist:
Den som fildelar stjäl alltså inte en vara. Den som fildelar stjäl en tjänst.”

Stjäla en tjänst!? Nu blir det väldigt krångligt. Låt oss skippa metaforerna och bara tala klarspråk. Upphovsrätten är ett tidsbegränsat distributionsmonopol. Att fildela innebär att man bryter mot monopolet. Man kan motivera att upphovsrättens monopol är samhällsekonomiskt motiverat eller att det inte är det. En debatt som utgår från något annat kommer inte komma någonstans. Angående plastbiten: Varför kan IT-bolag bli så ofantligt rika så snabbt? Varför värderas de så högt på börserna? Och innebär en investering i dem samtidigt så stor risk? Anledningen är att de har så väldigt små marginalkostnader, kostnaden för att distribuera ännu ett exemplar av produkten. När det gäller CD-skivan är marginalkostnaden just priset för att skapa en enda liten plastbit och vid fildelning är den noll. Det innebär att även om det krävs arbete innan det ens finns en produkt att distribuera, så när den första investeringen väl är täckt har man väldigt stora vinster på varje exemplar. Blir det inte en succé, så får man dock räkna med att en stor investering gick förlorad. Men återigen, i ett överflöde av tillgänglighet på information innebär inte en kopiering en utebliven intäkt.

Mitt i det här stycket finns det ändå något att ta fasta på. Anders beskriver modellen innan fildelningen på följande sätt:
“Det är en bra och solidarisk modell att alla som är intresserade av musiken bidrar med några kronor var.”

Det låter ju rimligt. Vi kan försöka diskutera detta. För att göra det måste vi låtsas som att monetära transaktioner bygger på att de inblandade kommer överens om en bra modell som man sedan implementerar och att de inte har något med tvång, inhängnader, makt och historiska tillfälligheter att göra. Men låt gå. Vad skulle det då innebära att bidra med några kronor om man är intresserad av musiken. Klart är att det inte kan innebära all musik man lyssnar på. Musik är så totalnärvarande idag att den mesta man hör är inte sådan som man är intresserad av överhuvudtaget. Inte heller kan det gälla all musik man hör på internet. Så mycket musik man bara flyter förbi på youtube, myspace, mp3bloggar och fildelningsnätverk som snabbt glöms bort. Det skulle bli många kronor i slutändan och det känns heller inte så motiverat att betala bara för man råkade lyssna på en låt som man sedan inte gillade. Med utgångspunkten att det finns mer musik tillgänglig än vad man ekonomiskt kan stödja blir prioriteringen inte bara att “ge kreatörerna ersättning för sitt arbete”, utan snarare att bara ge ersättning till de kreatörer som verkligen borde gynnas ekonomiskt. En musikekonomin baserad på att man ersätts för nedladdningar, via skatt eller snälla konsumenter, skulle förvandlas till en enda stor jakt på flest klick utan en tanke på vad som faktiskt sker med musiken efter klicket. Det skulle knappast ta vara på de nya möjligheter som ett kommunikationsmedium, snarare än ett massmedium, ger upphov till.

Nej, intresserad måste nog i det här fallet betyda en mer långvarig relation till musiken. Kommer vi någotstans med det här argumentet utan att antingen stanna vid ett snusförnuftigt konstaterande att man ska bidra med några kronor om man är intresserad av musiken eller att rita upp någon godtycklig plats där musiken ska få betalt utan att begrunda vad för musik som gynnas av den? Troligtvis inte. Vi kommer nog ingenstans om inte “att få betalt” innebär att erbjuda något som inte går att få gratis. Och i informationsöverflödets ekonomi, innebär inte “något som inte går att få gratis” just långvariga relationer till artister och andra fans och upplevelser som går utöver det vanliga musiklyssnandet?

Nog om detta. Själv tycker jag att det här är ett bra utgångsläge. Ingen har EN bra lösning på hur upphovsmän ska kunna försörja sig i framtiden, men samtidigt vet vi att upphovsrättsindustrins åtgärder diskvalificeras eftersom de bygger på en felaktig föreställning av kulturekonomin. En
bra grogrund för innovation, experiment, konceptutveckling och gråzoner. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att Internet kom, men vi befinner oss faktiskt i en tid där den största kommunikativa decentraliseringen sker samtidigt som kontroll över informationsflöden stiger upp som den viktigaste strategiska och ekonomiska tillgången. It’s not business as usual!

January 11, 2008 at 3:54 pm 31 comments

Cyborg und Exoskeleton in irssi

monki | I thought about how most of the reasearch we looked at was about helping people with disabilities
j | yes
monki | It’s like the first thing they come to think about when they have realistic representations of reality is to bring everyone up to this normative level of human cognition
monki | whereas your mars research seem to be more about expanding human abilities
monki | I mean it’s fine and helpful to get people to be able to ride buses even if they had a stroke
monki | but shouldn’t we develop flying cars instead? 🙂
j | wow, that’s a really rich theme to develop a persuasive argument around.
j | the disability thing is sort of a failure of imagination, i would suggest at the moment.
monki | i think so too
monki | A lot of research for a small “market”
j | precis.
monki | If you really wanted to help a lot of people you can do something to help developing countries
monki | and it doesn’t seem like its the medical industries pushing it either
monki | just like you say, a failure of imagination
j | hmmm yeah, well maybe we can begin to visual these issues as well and why people get stuck in certain places correlating the creative possibilites with the somewhat self-limited strategic habits researchers seem mired in at the moment within some disciplines.
monki | the genetics people seem to be 50-50 as to cure diseases and enhance human capabilities 🙂
monki | Maybe it’s because the researches take their own bodies as referent point in the end
monki | well, i dont know much about genetics but it seems like some genetics research are into curing inheritable diseases and some are into morphing humans with fishes or something hehe
monki | I have always been sceptical about the idea of the cyborg
j | The term was coined in 1960 when Manfred Clynes and Nathan Kline used it in an article about the advantages of self-regulating human-machine systems in outer space.
monki | since it views technology as an extention of human functions, which is a limiting idea i think
monki | ah
monki | didn’t know that
monki | They probably had a different definition of it then
monki | different than the popular culture figure of the cyborg
j | yes, “The cyborg is often seen today merely as an organism that has enhanced abilities due to technology,[3] but this perhaps oversimplifies the category of feedback.”
j | of course: http://en.wikipedia.org/wiki/Cyborg
monki | I think technology have different origins and different logics than the human body, so there is no idea using that as reference. On the other hand I think it’s more about human becoming like technology
monki | this perhaps oversimplifies the category of feedback.”
monki | so true!
monki | there is also the related (and very japanese) idea of the exoskeleton
monki | I began to think now of how the figure of the cyborg and of the exoskeleton relate to the concept of the body in different ways
monki | where the cyborg is ultimately ONE organism
monki | the exoskeleton remains external and foreign to the body
monki | only that the feedback loop is so complete that there movements become one
monki | a common theme in cyborg mythology is also the technology taking over the humanity left in the human
monki | so technology directs its destructive force inwards
monki | whereas the destructive force of the exoskeleton is when it’s running amok
monki | the force is directed outwards
monki | could it be a western/eastern thing? 🙂
j | yes
Day changed to 08 Dec 2007
monki | the fear of the exoskeleton running amok is maybe the same fear japanese people have of making a public fool of themselves
monki | the fear of not staying in ones place
monki | which is the fear of a collectivist society
monki | the western individual society fears losing that individuality by integrating too much with technology

December 8, 2007 at 1:24 am Leave a comment

Older Posts Newer Posts


del.icio.us

RSS last.fm recent

  • An error has occurred; the feed is probably down. Try again later.