Archive for October, 2006

Skiftet

“Vad händer när electronica-artister får arbeta enligt de strikta tidsmässiga former som har karaktäriserat industriarbete i decennier?”

Den frågan ställer sig skaparna bakom “Skiftet”, en samling med svensk elektronica producerad under ovanliga förhållanden som jag nyss uppmärksammats på. Genomförandet beskrivs på hemsidan:

“I januari 2005 samlades åtta svenska artister för att som ett arbetslag skapa musik i en studio i Stockholm. Skapandet skedde under ett åtta timmar långt skift. Klockan tickade obönhörligt. Musiken improviserades fram oavbrutet, och arbetet stoppades endast för lunch och kaffe.”

Dessa 8 timmar har sedan blivit 8 spår som de 8 artisterna turats om att mixa ner. Till detta kommer också en film som dokumenterar dagen och intervjuar artisterna. Håkan Lidbo och Robert Willim har tagit initiativ till Skiftet och vill med den visa att den elektroniska musiken kan bli politisk och ställa intressanta frågor även utan låttexter, kanske till och med på grund av den avsaknaden. Man vill “vrida och vända på idéer om disciplin, kreativitet och kontroll” och ställer sig frågan om produktionssättet kan avspegla sig i resultatet. Musiken som konstform står i dess brist på formalisering på ett utmärkande sätt gentemot andra konstformer i en nära relation till den abstrakta kreativitetens själva kärnfrågor och har förmågan att snabbt illustrera nya förändringar innan de ens kan formuleras. Särskilt lämpad är den elektroniska musiken till detta. Som Håkan Lidbo säger, det här är en del av musikbranschen som formas idag, som ännu söker en fast form och som kanske, vilket Skiftets initiativtagare förutspår, i framtiden kommer att påverka hur musik skapas och konsumeras. Den elektroniska musiken saknar en tydlig arena, en tydlig publik och en tydlig form. Den är (ännu?) inte helt institutionaliserad.

Kontrasten i mötet mellan en musikstil som både i produktionssättet och i organiserandet är nätverksbaserad och en industriform som bygger på tidsinramning är intressant. Man kan fråga sig hur Skiftet anpassat till postfordism skulle se ut, och vad skulle en sådan skiva heta. Kanske skulle det inte bli en skiva överhuvudtaget, aldrig en slutprodukt utan bara vara en nätverksbaserad produktionsmiljö. Hur skulle begrepp som outsourcing, varumärken och user-generated content kunna illustreras?

Det finns en poäng att ställa frågor utifrån ett gammalt produktionssätt för att hitta vart det nya är på väg, istället för att enbart försöka teoretisera på nytt. Frågan ställs exempelvis till Håkan Lidbo om vem musikernas arbetsgivare är. När det gäller små upplagor står musikern friare från uppdragsgivare och kan göra mer själv, menar han. Men samtidigt visar det sig att gamla funktioner som arbetsgivare inte försvinner utan dyker upp på nya platser. Många musiker har samarbete med specifika etiketter men är inte knutna till dessa med något som liknar skivbolagskontrakt. Musik görs ibland för väldigt speciella tillfällen. Lidbo själv gjorde musik till schlagerfestivalen och elektronica-producenter som specialskriver musik för reklamfilmer är inte ovanligt. Samtidigt dyker arbetsgivaren upp i en flexibel musikers vardag som någon som tar tid från musiken till icke-musikrelaterade projekt.

Flexibiliteten som frihet ifrågasätts här på ett konkret sätt. Mats Almegård menar att alla medverkande har eller vill ha mer inrutade arbetsscheman. Man slits mellan kvävande rutiner och den tunna luften i flexibilitetens frihet. Teman som Rhizomatic tar upp vid flera tillfällen.

Folie illustrerar flexibilitetens dilemma: “Satsar jag mer på jobb har jag inte tid med musiken, satsar jag mer på musiken har jag inte tid för jobb” (och har därmed inte råd att hålla på med musik). Den omöjliga balansgången där musikerna hamnar mitt emellan stolarna i ett binärt arbetssystem där man antingen är arbetslös eller fulltidsarbetande har sitt pris.

Johan Skugges intervju visar att det inte bara är musikerns relation till andra arbetsformer som är komplicerad utan även inom musiken finns flera försörjningssätt. Johan spelar som livemusiker i andra band och gör studiospelningar förutom sina egna spelningar. Fördelen för en musiker inom den elektroniska musiken är att kunna sätta sina maskiner i rörelse till att skapa en komplex och energifylld musik men som bara kontrolleras av en människa, alltså ett helt gage i en hand. Dels ger det mer betalt till den enskilda personen och dels ger det, tillsammans med att man slipper släpa på tunga instrument, musikerna en möjlighet att ta spelningar med kort varsel och där ett helt band skulle bli för dyra att boka.

Skugge tar också upp dilemmat som säkerligen främst musiker inom elektronisk musik känner igen, nämligen att det är lätt att börja på en låt, men slutförandet alltid känns onaturligt krystat. Det finns i skapandet inget naturligt slut som det kan sägas finnas för en ackordföljd som innehåller intro, verser, bryggor, refränger och outro och sen är utrymmet uppfyllt. Den elektroniska musiken har än mindre ett slut än den har en början.

Vi ställs också inför frågan om upphovsmannafunktionen. Har den att göra med om en person skapar verket eller om det, som i fallet med “Skiftet”, är en samarbetsprocess? Eller är inte upphovsmannafunktionen nödvändigtvis i verkan även om bara en person har skapat verket? Snarare ligger upphovsmannafunktionen kanske i slutet av den meningen, i synen på vad skapande och verk innebär. Upphovsmannen är något man frågar efter, inget som ligger där och väntar på att upptäckas.

Tilliander menar att det man hör är musiken och det borde vara onödigt att läsa en bok om författaren för att förstå musiken. Kanske är den elektroniska musiken återigen i en särställning här där popmusiken har sina artister, konstmusiken sin teori och den elektroniska musiken, institutionellt inklämd mellan dessa har enbart sina frekvenser, reella ljud utan symboliska under- eller övertoner.

Tilliander fortsätter berätta om hur musiken utvecklas när andra kommer med idéer trots att det till en början upplevs som ett hot mot konstnärens autonomi. Både genom att samarbeta och arbeta med konkret musikaliskt råmaterial i form av samplingar kan en mängd yttre intryck komma till den skapande. Men frågan måste också ställas i vilken mån detta är produktivt och i vilken mån det riskerar att skölja bort den egna rösten i en våg av intryck som inte går att sortera. Frågan handlar troligen inte om mängden yttre intryck utan hur filtreringen är organiserad.

Hundarna från söder är inne på liknande tankegångar om hur lyssnandet är en stark del av skapandet. “Att veta när man inte ska spela är lika viktigt som att veta när man ska spela” är en klassisk lärdom inom improvisationsmusik. Även elektroniskt studiearbete med datorer kan klassas som just improvisationsmusik och även för en ensam producent är lyssnandet en lika viktig del av skapandet som spelandet. Även om lyssnandet här innebär en feedback-loop som tillåter uppspelning, lyssning och pålägg på något som är skapat en ett tidigare Jag och inte av en musikalisk partner. Möjligheterna som öppnats upp av vanliga hemmadatorer skapar en ny syn på vad som är ett instrument, vad spelande och musicerande innebär och vad som är studions roll i framtiden. Vad är inspelat och vad är realtid? Vad kan man göra med olika instrument? Datorn ses med som ett instrument än som produktionsverktyg. Ett skifte skönjas.

Även inom musikbranschen uppkommer nya roller. Håkan Lidbo använder begreppet “musikentreprenör” av någon som måste vara alla roller i musikbranschen samtidigt. Musikentreprenör är något långt ifrån upphovsmannafunktionen. Den som får musik att hända. Musik att skapas, cirkulera, att ingå i en ekonomi. Får musiken att hända…inte musikens ursprung. “Den som ser till att något händer”, innebär att händelsen sker utanför personen. Händelsen är inte knuten till en person utan är en singularitet i sig själv. Runt tomrummet där händelsen sker skapar musikentreprenören (ja, lite väl ekonomiskt laddat begrepp) ett moln av människor och maskiner som får något som inte har ett ursprung, eller snarare har ett undandragande ursprung, att uppstå. Man kan ställa sig frågan om det här är bra eller dåligt. Å ena sidan frihet, självständighet och kontroll, å andra sidan administration som tar tid från musiken. Men oavsett vad svaret blir kan vi konstatera att den nätverkande konstnären ser ut att vara här för att stanna ett bra tag framöver.

Slutligen är det intressant hur film och musik kombineras och genererar intresse åt varandra. Filmen blir musikens metadata som sätter den i en kontext. Dokumentärfilmen med sin låga produktionskostnad och innehållsbaserade meningsfullhet har stor chans att få ett uppsving i sällskap med musik när de båda i och med Internet kan nå nischer som i ett internationellt perspektiv kan bli rätt stora.
Filmen har förhoppningsvis bättre framtidsutsikter än långfilmen.

Läs mer här

Advertisements

October 24, 2006 at 4:34 pm 1 comment

BRNO

Speech for Piratbyrån @ Bzoom festival in Brno, Czech rep.

Powerpoint slides can be found here

Piratbyrån

Piratbyrån is a cluster with fuzzy borders, a network consisting of a number of connected humans and machines; artists, hackers, activists, servers, routers and software, each approaching the question of copyright in its own manner. We started three years ago with the idea of making som kind of project about piracy, copyright, copying, peer2peer networks since we had a feeling this would produce large and intresting conflicts in our contemporary culture. And this wide range of perspective from which we have approached these issues have made it a fruitful learning process for everyone involved. Not just communicating an idea but exploring, learning and developing ideas and phenomena giving us a better understanding of what lies at the bottom of the contemporary copyfight.

Since we started we have studied, written and talked about a number of issues related to copyright and/or digital culture as well as undertaking som more hands-on projects, events, partys, awards, lectures, book releases, campaigns, pranks and manifestations.

We don’t like the idea of representing some segment of the population. Definitely not conumer intrests, it’s much broader than that. But not even file sharers in general, although the media often wants us to give the file sharers point of view. Rather, we see ourselves as an enviroment around which a lot of intresting things happen. For example we recently created the Pro Piracy Lobby at propiracy.org as an umbrella for international collaborations and to provide human and computer resources for people wanting to form groups similar to the piratbyrån concept. And there seem to be a lot of people intrested in this, what you can call second wave of copyright criticism, where the first wave was centred around legal issues and consumer intrests. The are pirate groups in norway and denmark, finland and others are on their way.

Pirate bay
But for most, i guess Piratbyrån is mostly famous for creating the pirate bay bittorrent tracker. It was started in the early months of Piratbyrån as just an experiment with this new bittorent technique that not only was very efficent but also posed a number of intresting questions around who actually distributes what to whom in filesharing. It started in a shoe box in Mexico on a dsl connection but it grew very fast and as other trackers got shut down it became a huge project and we branched it off so now it exists as a seperate but relate entity.

At the end of may this year the were a major raid against the pirate bay, the police confiscated all of the computers belonging to the ISP, PRQ, and took all electronic equipment in the homes of Pirate Bay administrators, down to video game control pads. Among the servers were the Piratbyrån server which is still gathering dust in some police warehouse. This raid meant that the police confiscated a large part of the worlds peer-2-peer infrastructure as the pirate bay tracker is used by a number of different torrent sites and is used for a wide range of purposes. The purpose of the raid doesn’t seem to be so much about convicting people, but more a down right sabotage by confiscating hardware.

It took only three days and alot of help from volunteers in the swedish and international internet community and the site was up again. This started a very busy summer for us. Just days after the raid we had demonstrations in the major cities of sweden, co-organized with a number of youth organisations of the parties in the parliament and the media debate just blew up.

There was a public exposure in a swedish TV news show that revealed what was behind the raid. It turned out MPAA and the US government was behind the raid, threatening to put sweden on the WTO ip watch list if the matter of the Pirate Bay was not taken care of with utmost urgency. This forced the swedish authorities to act, although previously they had concluded that taking down bittorrent trackers is not permitted under swedish law. As of today, hundreds of mail contacts between the swedish and american authorities regarding the Pirate Bay remains classified information.

This former shoe box bittorrent tracker was now a matter of national intrest and the hottest political issue there was and this in the middle of an election year with every political party wanting to win the votes of the one million swedish filesharers. So it was a lot of political promises and big media coverage, we will have to see if that leads to anything. A pirate party has also been formed and they recieved a half procent in the election, which is not bad. They focus a lot on filesharing not as a consumer activity but as something productive and also on the consequences of trying to implement any form of copyright on digital networks, leading to surveilence, DRM-damaged files and hardware.

Traps
The whole story, the legend, surrounding the Pirate Bay of course is great news material for the media and is also helping Piratbyrån and the issue in general to get attention. We are powered by the brute force of the Pirate Bay as someone has put it.

We try to stay out of the whole debate of how to solve the copyright issue, about reforming or abolishing copyright law. Although we give feedback to politicians wanting help to understand these matters. Instead we try to keep the debate boiling and focusing of the grey zones of everyday cultural life, not giving in to generalizations or early compromises and escaping dead ends by creating new lines. We work more at a conceptual level, trying to influence the perspective of the debate. A perspective that today often view the internet based on images of pre-internet, one-way mass media, giving the impression that a solution is near and masking the permanent crisis of copyright. Images that paint a picture in black and white with no room for grey scales. The internet is not a record store or the radio, it is not the library either and not even the trading of cassette tapes. If your thinking is grounded in the workings of the old media, you easily fall into traps when dealing with computer networks.

We can locate three of these traps we try to escape.
One is the consumerism. To talk about downloading as separate from uploading. Filesharing is a horizontal activity. Either you are on the network or you are not. Uploading and downloading are only very temporary distinctions, especially in bittorrent swarms. Also to push the discussion away from talking about file sharing as a response to high prices and instead talk about it as something completely different from the top-down record store model of selling pre-packaged information.

Another trap is content flatrates or alternative compensations systems as they sometimes are called, using the library as the image. Which we haven’t gone into polemic with, but questioned the very notions that this discourse is based on that remain unarticulated. For example how to distinqish content that should be compensated from content that should not be, like html or text. Or separating authors from non-authors, local from public file transfers. There is no simple way of measuring what is shared on an entity like “the internet”, wherever that ends or begins, and no easy way of locating the so called authors that need to be compensated. It will be arbitrary distinctions, most likley to reinforce the old and existing cultural system rather than making room for the new.

A third trap is centering around “the copyright law” itself and how it should be formulated to be fair & balanced. First of all, discussing one universal copyright and how that relates to authors and their economic situation obscures the plurality and diverse ways in which different forms of cultural production relate or do not relate to the copyright law and how their economics are very different from each other. Some cultural forms might need copyright, some might not, some cultural forms we might not need. Instead we should shift our attentions to the very concrete ways in which cultural production and circulation works today in relation to copyright and computer networks and discuss each one on its own terms. How they can make themselves less dependent on copyright. Another mistake in focusing on copyright law is ignoring the practical effects and non-effects of the law.

No matter if you want a soft copyright that keeps some rights but provide some freedom of copying or a hard copyright law banning everything unauthorized, the price for implementing it will be the same. Which means among others being able to identify a physical person behind every ip-adress or handheld device, not allowing anonymous sharing of connections, thus shaping how the network is organized. Basically, any way you change the copyright law, try to implement it and it means defining and locking up the way our networks and the activity on them are organized.

Copying is fact
But file sharing today proves that there are no moral authority that can shape peoples behavior, there are no juridical instances capable of upholding the law and there are, as of today, no succesful technological attempts to stop file sharing. Copying is a fact and nothing we can decide for or against. Piracy can take many ways outside the open file sharing networks, even physical routes, so it will never go away. The alternative to p2p piracy is not No Piracy, but person2person piracy. Something similar to trading cassette tapes. Private networks, burned dvds, flash drives, mail and chat clients.

This will not mean less piracy, but less pluralism in that is shared with more limited sources of information. You being restricted to the archives of your personal network of friends. And the copyright industry would control most of your sources for discovering new culture. It wouldn’t cut the head of piracy, as anti-pirate pyramid theories suggest, but its tail. The long tail of file sharing, all those niches that together make up the majority of data in file sharing networks. This means antipiracy is not a war against copyrighted data, but uncopyrighted meta data, indexing, search results and linking, as in the case of The Pirate Bay.

Copyright can’t regulate copying itself only copying as some undefined metaphore. A computer is about computing and copying. From ROM to RAM internally, from hard drive to DVD to friends, from client to client or from peer to peer. Distinguising local file transfers from file sharing between different systems becomes even harder with the developments of open wireless networks and portable devices. Developments in network architectures, software and hardware, always continue to undermine the foundations of the copyright system. And if copyright doesn’t fit the network logic, it will be the networks they try to shape, not the law.

We can identify three key points, three intersections where the crisis of copyright becomes clear.

LOCAL/PUBLIC: This is the question of copying. When is a copy temporary or to be considered permanent. When is it from one system to another.
FORM/CONTENT: The inabilaty to distinguish the form from the content, a distinction copyright is based on. To talk about streaming as something separate from downloading, other than the software configuration on the recieving end. The analog output of digital data is only created at the recieving end. This idea of seperating form from content rests on the whole idea of technological neutrality. That the copyright system and the cultural expressions that come along with it can just be transfered to computer networks and make them function according to their logic.
PRODUCER/CONSUMER: Producers and consumers do not disappear, but they go from being nouns to being verbs. You produce some, you consume some. Producing and consuming is something people have different ratios between, but they are not fixed identities.

Grey zones
Because these foundations are shaken and concepts are fuzzy, a lot of greyzones are opened up.
Both a positive and a negative grey. The raid against the pirate bay, building databases of file sharers, the spamming of file sharing networks, surveillence, scare tactics and infiltrators are the negative greyzone in which anti-piracy is operating.

The positive greyzones are the many ways music, films and files can take that might formally be illegal, but in reality exist somewhere between the white of a creative commons licence and the pitch black of a zero day blockbuster release. The ones that exist in the space between what is allowed and what can be done, which are always greater.

The whole economy for artists has always consisted of greyzones. Welfare, student loans, part time jobs, gigs, money under the table, sponsorship and using copyright to sell content is only a part of that.

The copyright industry benefits from keeping the discussion in black and white and forgetting about the grey zones, what we call mental rights management. Forgetting that a computer is about computing and copying, forgetting that copyright is based on a forgotten media infrastructure, forgetting that copyright is not a wage for artists and forgetting that the record industry is not the music industry.

In the middle of this sea of technological turbulence we have to navigate with the help of language. And at the bottom of the copyright system lies a number of unstable metaphores on top of which the industry is builing larger and larger copyright icebergs that they want implemented in computer networks.

Culture as Process
Our task is to create new concepts and re-shaping old ones to show all the different configurations that cultural production can have and is already making use of today. It’s not about providing a solution. The copyfight is about making room for the unforseeable. There are techno-cultural complexities beyond the human capacity to compute. So talking about the future can be another trap. As to ask how producers should make a living if there were no copyright. Filesharing is now, the question should be posed about the present. What is utopian is instead the dangerous idea of a perfectly working copyright economy, a world where culture equals content and artists getting paid means copyright money.

We want to render such an idea unthinkable, forcing a re-writing of the map of cultural produciton from the viewpoint of the internets, removing the focus on end products and focus on the perfomative aspects that are always present but always forgotten. Because nothing begins or ends with the end product, with the content. Culture is a neverending process, it’s form and expressions interlock, change from one to the other. Ones output is anothers input. The content is not the central point in this process, it’s just traces left behind by the process that’s already going somewhere else.

Before someone makes music or videogames, they have to be inspired by other music and they have to play alot of video games. Before someone becomes a graphical designer they have to use photoshop alot. File sharing provides this ground for a better creativity. And after the product is created, a lot of things need to happen. It needs to be distributed, circulated, interpreted, commented, valued, sold, played, experienced, mutated executed and performed.

All of this, in their own ways, happen in or passes through computer networks today and that’s where our concepts need to spring from.

October 14, 2006 at 3:19 pm 13 comments

Författarfunktionären

Författarens död syftar inte på att författarfunktionen förlorat sin poäng, att ett verk skapas av sig självt eller att “vi” försvunnit ur språket. Vad som dött är idén om författarens ursprungliga kreativa gnista som möjlig att uttrycka med språkets hjälp. Denna miljö ur vilket skrivandet uppstår har försvunnit. Upphovsmannen är inte originalet till diskursen utan en komplex funktion som uppstår inom den. Foucault har inte rensat bort läsaren utan analyserar villkoren genom vilka vi avkodar en text till att bli vår egen.

Författaren uttrycker inte sin induvidualitet, att skriva är en fråga om interioritet, ett språk som refererar till sig själv. Att skriva är att stiga in, eller falla in, i skriften och navigera dess språkspel. Rent sociologiskt finns det individer som skriver, även om skrivandet idag oftast sköts av en dator som författaren förändrar systemtillståndet hos, men det är inte den individen vi syftar på när vi talar om författaren, även om de ibland delar namn. Om de samstämmer i funktion innebär det bara att den skrivande individen annamat författarfunktionen så som den ter sig i vår tid och ideologiskt interpolerats i den rollen. Alla författare skriver under pseudonym. Författarnamnet refererar inte till dem som personer utan till en funktion som bär upp ett livsverk, samlandet av ett visst antal texter med konstistens och rekursivitet. Ibland råkar det bara sammanfalla med egennmamnet.

Författarfunktionen inom de litterära och vetenskapliga texterna har skiftat genom historien. Tidigare var vetenskapen belagd med en författarfunktion då den i det mesta var baserad på erfarenhet och observationer. Den som hade tillgång till relevant data ansågs också vara den som bäst kunde behandla den. Litteraturen däremot bestod av namnlösa variationer på berättelser, diskursen var något man utförde, inte något man ägde. Litteraturen bestod av myter med stor spridning medan dataöverföringen inom det vetenskapliga samfundet inte var utvecklad. Detta ändras sakta och litteraturens författarfunktion ökar i samma takt som vetenskapens minskar. Lagom till guds död skär de båda linjerna igenom varandra och sedan dess är litteraturen den domän där erfarenheten och författaren står högst i kurs.

Författarfunktionen döljer alla de akter, händelser och diskurser som möjliggjort att något konsekrerats till ett verk. Därför kan man inte säga att upphovsmannen skapar verket. Personen bakom upphovsmannafunktionen skapar mycket mest hela tiden, men vad som ges status som verk eller ej är utom dennes kontroll.

Foucault projekt kan i viss mån förstås som det Ricoeur är ute efter, att överbrygga naturvetenskaperna och humanioran. Dels analyserar han naturvetenskapliga diskurser historiskt och genealogiskt och dels, som med författarfunktionen, fattar han humaniorans kärnbegrepp utifrån som funktioner, system, signaler, brus och serier. Begrepp med en helt annan kyla än de vanliga författare, subjekt, mening, betydelse. Dock handlar det inte om någon pakt. Förklaringen och förståelsen ska inte kompementera varandra utan Foucault skiftar snarare fokus tills den motsättningen inte längre är relevant. De har också gemensamt att inget försöker använda vetenskapen för att hitta en praktisk vishet i Aristoteles anda, utan blottlägger istället diskurserna där sådana ambitioner har funnits.

Författaren är den genom vilken vi väljer ut och filtrerar mening (Det som inom elektronisk musik kallas subtraktiv syntes, att filtrera bort frekvenser från vitt brus tills en signal framträder) men framstår som den som skapar mening (Additiv syntes, att bygga upp klanger utifrån flera monofrekventa sinusvågor). Författarfunktionen begränsar mening, den bestämmer läsart och tolkningsmetod. Upphovsmannen, tillsammans med upphovsrättssystemet, begränsar också spridningen, cirkulationen, manipulationen och de-/re-kompositionen av ett verk. Därmed skapas en artificiell knapphet. Både av verket i sig och tolkningsmöjligheterna. Men genom att behandla upphovsmannen som geni och upphovsrättssystemet som naturligt ger vi dem helt motsatta funktioner. Författaren är enligt foucault en ideologisk funktion (den upplevs ha motsatt effekt mot den historiskt korrekta) som visar hur vi fruktar meningens profanitet.

I en tillvaro utan författarfunktionen blir varje tolkningssituation kaotisk. Texten blir antagligen helt menlös eller så fylls varje mening av oändlig mening, utbytbara eftersom både tystnad och vitt brus kan te sig lika omärkbart. Kommentaren rensar diskursen från slumpmässighet, fyller igen hål och skrapar bort överflöd, fram träder författaren. Den filtrerar bort brus, ökar textens signal-to-noise-ratio tills en tydlig signal kan höras.

Detta är precis texttolkningens funktion: informationsbehandling. Att välja ut, behandla och överföra relevanta data. Det enda som behövs för att göra det maskinellt är att inte dölja den ideologiskt utan istället definiera funktionen matematiskt.

Urval, sammanfogande, värderande kan skötas som decentraliserade system istället för via centrala figurer och Foucault verkar blicka mot sådana system i sin avslutning. På internet skymtar dessa funktioner genom tags, RSS-flöden och statistiska betygs- och rekommendationssystem som i kombination kan bestämma vilken text jag läser och hur jag tar emot den och värderar den. Google värderar sökträffar inte efter avsändare utan efter hur många som refererar till den och vilka de i sin tur refereras av.

Foucault söker inte en kultur helt utan författarFUNKTION, det vore ren romantik och knappast mediateknologiskt medvetet. Utan någon slags begränsande figur (person eller maskin) skulle meningen bli oändlig och kaotisk. Men författaren, härkomsten, behöver inte vara den reglerande funktionen utan det kan skötas via andra medel. Författaren är enligt Foucault en figur väldigt typisk för det industriella, borgerliga samhället med individualitet och privategendom, tätt förknippad med de andra subjektskonstruktioner han har undersökt. En historisk undersökning av musikerrollen eller vem som inom filmen räknas som upphovsmannen skulle också visa all den skiftande karaktär författarfunktioner har haft.

Frågorna efter författarens död skulle inte längre vara vem som skapat ett verk, med vilket auktoritet eller originalitet eller vilken del av sin individualitet som uttrycktes. Snarare menar foucault kommer frågorna kunna handla om var diskursen har använts, hur den kan cirkulera, vem kan appropriera den för egen del, var finns rum för att återinsätta subjekt i den. Det är som Foucault förutspår technomusikens anonyma spår, musiken som sätts in i mixar, remixas, samplas, återanvänds och genom sitt uttalande, sitt uppspelande, skapar händelser, dansen.

Fyra principer:

* De figurer som setts som diskursers källa, som skapande instanser, och principen för dess överflöd, ses istället som ett negativt spel av uppdelning och gallring av diskurserna.
* Diskontinuitet. Gallringen innebär inte att det finns en tyst diskurs som förträngs och som vi ska lyfta fram. All diskurs är information, men all information är inte diskurs. Utanför diskursen finns det realas vita brus, inte tal.
* Specificitetsprincip. Diskursen är våld mot tingen. Världen vänder inte ett läsligt ansikte mot oss som vi bara behöver dechiffrera. Världen står inte i maskopi med vår kunskap.
* Exterioritetsregeln. Sök inte diskursens kärna utifrån. Istället utgå från diskursen själv och sök mot de yttre villkoren för dess möjlighet.

Fyra punkter med varsitt motsatspar. Den traditionella tolkningen fokuserar på skapelseögonblicket, enheten i författarens produktion, originaliteten i verket och dess betydelse. Man söker en kärna där Foucault söker en spridning, skapandet som en händelse i en orsakskedja. Verken som en serie med regelbundenheter, igenkännbara, en del i ett diskursnätverk. Istället för verkets unika betydelse söker Foucault dess möjlighetsvillkor. Vilken diskurs som möjliggjorde just det sagda att sägas.

händelse/skapelse
serie/enhet
regelbundenhet/originalitet
möjlighetsvillkor/betydelse

October 6, 2006 at 10:10 am 5 comments


del.icio.us

RSS last.fm recent

  • An error has occurred; the feed is probably down. Try again later.