Musikens besättande av kroppen

February 24, 2008 at 9:35 pm Leave a comment

- en tankeström som hyllning till musiken som ackompanjerar det vardagliga datandet.

Bakgrundsmusik älskas att hata. Musiken som ligger likt en matta i under fötterna och lyssnaren som inte aktivt fäster uppmärksamheten vid den.

Är inte problemet med den bakgrundsmusik som åsyftas den ideologi den säljer, inte situationen i sig att musiken bara är en del av ett sammanhang.
Hissmusikens enkla utfyllande av tid. Hotellobbyskvalet som dämpar allt annat än kallprat. Klädbutikens strömlinjeformade, ängligt stötkänsliga popmusik.

Men kan vi inte tänka oss andra situationer där musiken fyller samma funktion av att just som funktion bidra till en helhet utan att stå i centrum. På klubben tränger bara de lägsta vibrationerna och de högsta resonanserna igenom kåthetens och euforins töcken. Hemma, framför datorn intensifieras informationsupptäckandet till euforins gräns av spretigt studsande uppklippta digitala ljudströmar. Musiken accelererar kropp och sinne.

Kanske är det enda sättet för musiken att inte självdö tillsammans med skivbranschen att ta ett steg åt sidan. Att gå från att vara det centrala objektet som all ungdoms- och populärkultur kretsar kring till att bli en funktion, en katalysator, en injektion. “If music didn’t exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture”, menade Momus redan i slutet av 2006

The company known as Muzak claims to provide “audio architecture” for its clients.Audio architecture may sound wonderful; the phrase may conjure up images of cathedrals made from noise – whole buildings connected by bridges of music – but, in the world of Muzak, it means something less exciting. Audio architecture, Muzak writes, is “the integration of music, voice and sound to create experiences designed specifically for your business.”In other words, audio architecture is about making you feel comfortable – so that someone else can sell you things.

Musiken förlorar sin kropp

Ju mer imaterialiserad den inspelade musiken blir (och med det mer reproducerbar – mindre lönsam), desto mer måste artistens kropp investeras, både som symbol och rent fysiskt. Det innebär både mer ekonomisk kontroll för artisten, som har lättare att förhandla över sin kropp än över en reproduktion, eventuellt mer spännande artisteri, men också att denne måste investerar mer av sin tid, energi och person direkt i produktionen (dock möjligt att samma tid, energi och person tidigare investerades i improduktivt arbete). Den i verkligheten närmast icke-existerande rena kompositören har inget här att hämta.

Kan vi skilja på bakgrundsmusik som pågår samtidigt som och intensifierar verksamheter (som studerande, datande, dansande) och den som ackompanjerar overksamheter som väntan, ätande, badande, toalettbesök och avslappning. Gemensamt för all bakgrundsmusik är att den inte tar tid i anspråk och stjäl inte tid från andra verksamheter. Den tar inte kroppen i besittning. Detta kan den uppnå antingen genom att inte ta plats, att knappt märkas eller genom att foga sig samman med den aktiviteten den samexisterar med. I och med detta kan vi inte räkna klubbmusiken till bakgrundsmusik, även om den inte lyssnas på utan går rätt in i benen. Den tar nämligen kroppen i besittning och man förmår inte slita sig från den. Den datandeackompanjerande musiken däremot skapar inte i sig ett tvingande begär efter att data men när man väl sätter sig framför datorn blir den en del av den plastiska apparat som fogar samman kropp och sinne med beräkningsmaskinen och bidrar till att man närmast sjunker in i informationsflödet.

Så vad har musicerande för förhållande till den mänskliga kroppen. Vi kan med säkerhet säga att de inte har samma ursprung. Vi kan nog hävda att inte ens sång har hela sitt ursprung i kroppen. Alla instrument externaliserar ljudskapandet från kroppen, men ändå frikopplass de inte helt. Jag skulle påstå att det med de elektroniska instrumenten och inte minst med digitalt musikskapande att ett skifte har skett. Detta för att kroppens rörelser inte längre har en given inverkan på ljudet. Kanske skedde detta redan vid införandet av avancerade mekaniska instrument som flygeln. Men med en programmerbar synth som t.ex. Korgs MS-20 ligger lager efter lager av kretsar mellan kroppens kontakt med instrumentet och klangen. Samma tangenter som man naturligt förknippar med kontroll över tonhöjd och ljudstyrka kan genom att skifta en kabel styra exempelvis filterfrekvens eller vibrato. I en dators mjukvara är relationen mellan input och output helt och hållet upp till programmeraren. Detta behöver givetvis inte innebära att kroppens rörelser och ljudet karaktär skiljs helt som musklick- och tangentbordselektronika innebär. Tvärtom kan datorns kapacitet användas till att registrera kroppens rörelser med ej tidigare skådad precision, finkänslighet och variation. Alla kroppens utsända signaler – tryck, rörelse, ljud, värme, fuktighet, textur, ljusreflektion – kan användas för att styra karaktärer hos ljudet som skapas.

About these ads

Entry filed under: Uncategorized. Tags: .

En arkitektur som litteratur Förlorad, förvirrad och fångad i Lost

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


del.icio.us


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

%d bloggers like this: