Flyttat!

Gå till blay.se ni som inte redan är där.

August 22, 2008 at 9:41 am Leave a comment

Från varsomhelst till överallt

Låt mig berätta om när jag för några dagar sedan startade upp Soulseek för att ladda ner ett album av Tujiko Noriko. Efter att ha hittat albumet öppnade jag upp alla delade filer som fanns hos användaren som hade hennes album och laddade ner alla album som fanns i utdelningskatalogen av artister med japanska namn jag inte kände till. Tio album blev det. 7 av dessa 10 öppnade upp helt nya, fantastiska musikaliska världar för mig. Sju slumpvis utvalda album med namnet som enda kriterium för urvalet. Otroligt bara det!

Ändå var det trist att bara ha sju album med anonyma japanska namn. Så jag började fundera på hur jag skulle kunna ta relationen till musiken vidare. Jag skulle kunna kolla upp information om artisterna. Se vilka se har samarbetat med och därmed länka mig vidare till andra artister. Jag skulle upptäcka helt nya musikscener och labels, nya platser, områden och städer där den scenen utspelar sig som jag skulle vilja åka till, klubbar, konserter och festivaler att gå på. Nya gemenskaper att ingå i. Nya stilar att anamma. Kanske skulle jag vilja börja göra liknande musik själv och köpa musikutrustning, börjar lära mig programvara, dela med mig med andra, surfa runt på ytterligare communities, upptäcka nya scener. Från en slumpvis utvald startpunkt kan jag skapa mig ett helt musikuniversum. Och sådana startpunkter finns det ett överflöd av. Den stora frågan blir ju då, vilken startpunkt väljer jag att hänge mig åt och vilka vägar tar jag därifrån?

Frågan om hur artisterna jag lyssnar på ska kunna leva på sin musik har redan besvarats i stycket ovanför. Från att ha laddat ner några låtar har jag upptäckt, rest, gått på klubb, blivit full, gått på konserter och festivaler, använt webbtjänster, köpt prylar, connectat med märken o.s.v. Varför valde jag just de här platserna, händelserna, tjänsterna och märkena? Jo, för musiken ledde mig dit. Musiken var länkad till dem. I alla deras intressen ligger att se till att musikern kan leva på sin musik och för andra ligger det i sin tur i deras intressen att stödja annan musik eller stödja den här musiken ännu mer för att leda mig på andra vägar.

Ok, nu vet vi hur musiken får betalt, då kommer en till fråga. Lider min numera fördjupade relation till den här musiken av denna ekonomiska relation mellan musiken och de andra? Fanns det en autentisk relation tidigare? Likt författaren som blev fri från staten i och med tryckpressen. Där relationen var mellan upphovsmannen och en publik utan inblandning av andra kommersiella aktörer (utom mellanhänderna). I varje fall inte en symbolisk inblandning – en inblandning av deras symboler och betydelser.

Allt handlar om trovärdighet, gör det inte? Alla inblandade parter förlorar på att fel aktör förknippas med fel musik. Lyssnaren känner sig lurad, artisten tappar respekt och den stödjande aktören ser bara dum ut. Men var går gränsen? Är det upp till reklamindustrin att hitta den hårfina gränsen där ändå ett sken av trovärdighet kvarstår trots att någon köpt till sig den? Kommer någon musik- eller konstscen kunna mogna tillräckligt för sig själv innan den måste luftas i buzz-världen? Vilka strategier kommer uppstå för att undvika att bli betald på det här sättet?

Vi uppfinner en affärsmodell bara för att kunna ta det som en tydligt signalement för något att undvika om någon använder sig av den annat än på ett mycket subtilt sätt. Vi behöver inte se det som antingen/eller, men undersöka villkoren för den här inblandingen.

Och låt oss öka vår finkänslighet. I överflödets tidsålder har vi ingen anledning till oro för att vi väljer bort så många att det till slut uppstår en brist.

April 15, 2008 at 12:25 am 1 comment

Haptiska datorgränssnitt och försjunkenhet, del 1

Än en gång besökte jag John på VR-labbet vid Lunds tekniska högskolas designcentrum. Alltid en väldigt fascinerande upplevelse (länka youtube) och denna gång fick jag prova ännu en leksak. Deras otroliga ‘Haptic Device’.
Så här beskrivs den på deras hemsida:

Med ett haptiskt datorgränssnitt kan en blind person spela datorspel med känsel, läsa av en karta på nätet eller få hjälp att lära sig matematik genom att känna kurvor och grafer.

Det innebär alltså att blinda kan “känna” virtuella 3d-objekt med en otrolig finkänslighet. Pekdonet kan göras fritt och när man stöter på ett föremål stannar den upp, om en föremål rör sig mot pekaren trycker den ifrån. Precisionen är så bra att man kan känna ifall man skrapar mot en slät eller grov yta, med mycket eller lite friktion, ifall man petar på en tandkrämstub eller en plastbit. Jag tror själv inte att jag skulle kunna klara ett blindtest för att avgöra om jag verkligen petade på ett föremål eller om det var virtuellt. för oss seende kompletteras gränssnittet med 3d-glasögon och visuella representationer av föremålen.

Ändå var det intressant att sluta ögonen och försöka föreställa sig föremålen som verkliga för att sedan sträcka ut den andra handen och upptäcka att inget var där. Surealistiskt!

Man övade verkligen upp sensibiliteten för ytor, motstånd och beröring. Det är fantastiska hur den taktila finkänsligheten sitter kvar ännu i dag. Hur jag är mycket mer medveten om hur tangentbordets knappars lätt skrovliga yta känns mot fingertopparna, hur ryggraden böjer sig i fotöljen och av min egen kropps tyngd. Att beröra föremål blir en närmast erotisk upplevelse! Objektum sexualis!

Förresten. Borde det inte med ett enkelt hack gå att ge en vanlig mus med kula en känsla av motstånd och koppla det till att muspekaren ‘rör’ vid ikoner och föremål på skärmen? Kanske kan finnas en poäng i att göra stora filer på skrivbordet ‘tyngre’.
Mitt och Johns samtal kring haptic device gled in på en mängd tekniska, sociala och psykologiska teman.

Länken mellan:

  • Det simulerade och det verkliga i en haptic device.

Gränssnitten används nu för att skapa en representation av verkligheten och få upplevelsen att framstå så lik sina vanliga upplevelser av föremålen som möjligt. Men vore det inte intressant att också förskjuta den upplevelsen och manipulera den virtuella verkligheten till att inte helt överensstämma med ens vanliga upplevelser och som skapar nya sensationer, nya ‘material’, en nya orsak/verkan.

  • - Mellan det visuella och det taktila

Representationen uppnås genom en korrelation av det visuella med det taktila. Båda är i sig helt reella. Motståndet och feedbacken från det haptiska gränssnittet och skärmens ljuspunkter är reella. Vad som är virtuella är att det skulle finnas en ontologiskt given korrelation mellan dem. Hur är det för en blind person, givetvis fullt medvetet att det inte finns ett objekt där ‘på riktigt’. Vilken ontologisk status har det oåtkomliga tomrum som ‘objektet’ är? Kan dess frånvaro överhuvudtaget verifieras på annat sätt än den andra handen som sträcks fram och bekräftar illusionen?

  • Synkronisering – disruption

En upplevelse i sig är att känna synkroniseringen mellan de taktila upplevelserna och vad man ser på skärmen. Frågan är om det rör sig om en perfekt synkronisering eller om till exempel feedbacken från räfflade ytor förstärks och hjärnan därefter själv skapar den perfekta korrelationen. Det skulle i så fall förklara den förstärkta taktila sensibiliteten som jag fortfarande känner. Kan den förstärkas ännu mer för att skapa närmast psykadeliska upplevelser?

Den verkligt intressanta relationen finns här i spänningen mellan korrekt representation av verkliga, igennkännbara objekt och upplevelser av material, inverkan, sensibilitet som aldrig tidigare upplevts eller som förstärkts.

Ett av objekten som fanns i programmet var ‘postsvampen’, frimärksfuktaren (Vad heter de egentligen?). Något jag, säkert många andra, har tydliga taktila minnen av från barndomen när jag följde med mina föräldrar till postkontoret. Dess funktion var till en början okänd och något mystisk, men sensationen av att röra vid den var fascinerande. Svampen var fast och bjöd på motstånd, men samtidigt porös och påverkningsbar. Man kunde sjunka in i den och glida med fingrarna över den skrovliga ytan. Svampen i kontrast mot den hårda, skarpa plastkanten och tyngden av hela objektet. Posten bjöd på många fascinerande objekt. Pennorna med kedjor ner till stödet, den trögt snurrande vykortsställningen, perforerade pappersblanketter, den avskärmande men ändå transparenta avgränsningen mellan mina föräldrar och den anställde. Pengar och blanketter bytte ägare genom den skålformade metallskenan.

Att kunna återge den exakta känslan av postsvampen är ett konststycke, men vilka intressanta modifieringar av upplevelsen skulle man kunna göra utan att tappa den känslan? Tankarna förs genast till Cronenberg-liknande korsningar mellan objekt och organism.
Postsvampar som andas tungt när man berör dem, kanske kan man sjunka ner med pekdonet i en bottenlös. svampavgrund.

Jag minns när jag var liten och hade kraftiga feberhallucinationer som helt förändrade taktila och visuella perceptioner. Mina fingar upplevdes kantiga och hårda, att röra vid min egen kropp kändes frännande och föremål som tidigare var hårda upplevdes mjuka. Jag var tvungen att spola händerna i kallt vatten för att få tillbaka verklighetskänslan.

Teknologier som haptic device kan både framställa drömmar och mardrömmar. Bland annat talas det om en kirurgi-simulator som säkert är ett fantastiskt verktyg för läkarstuderande men som känns rätt obehaglig för mig…

April 10, 2008 at 3:54 pm Leave a comment

Ett ackompanjemang till Good Old

Det här inlägget lånar slides och idéer från Björn Jeffereys föredrag från KTH medieteknik och webbdagarna. Läs mer och se fler slides på Good Olds blog.

Det här inlägget lånar slides och idéer från Björn Jeffereys föredrag från KTH medieteknik och webbdagarna. Läs mer och se fler slides på Good Olds blog.

Det här är intressant. Framförallt när det gäller diskussionen om ‘annonsfinansiering’. Att säga att, exempelvis en musiktjänst, ska vara annonsfinansierad idag behöver inte innebära banners eller reklam mellan låtar. Istället handlar det om att någon drar till sig en viss målgrupp som någon annan är intresserad av att komma i kontakt med. Att då komma i kontakt med dem via en banner känns inte så effektivt och inte särskilt kul för någon. Däremot att komma i kontakt genom samarbeten, genom att ge något, att stödja. Det är mer intressant.

Tekniska förändringar är disruptive, vilket är något helt annat än vanliga utvecklingar.
En förändring som är disruptive innebär att de gamla sättet blir helt värdelösa och alla måste flytta till det nya fältet.
Disruptive öppnar upp och kan ta hela marknaden (ifrån de andra)

Mjukvara är disruptiv för att den är kopierbar. Alla kan snabbt flytta till och börja använda nya tjänster. Drastiskt minskad konstnad för annan tillverkning kan göra annat än mjukvara disruptive.

Teknisk utveckling som är ‘disruptive’ skiljer sig också från teknisk utveckling som är revolutionär. Den revolutionära utvecklingen är ett kvantitativt steg framåt, den disruptiva utvecklingen är ett steg åt ett helt annat håll. Skulle internet vara en revolution för skivindustrin skulle det innebära att de nu måste sälja sin musik på internet istället för på skiva. Istället är internet disruptiv, vilket innebär att det inte längre går att sälja enskild musik och skivindustrin måste:

Musik går från ägande till tillgång. JA.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det måste streamas. Gränsen mellan ägande och tillgång går inte vid var datan är lagrad utan hur den är lagrad och åtkomsten struktureras. Som om man ägde vad man har på hårddisken mer än vad som låg på någon annans server.

Min gmail innebär inte att mail går från att handla om ägande till tillgång. Jag har ensam tillgång till dem oavsett om de är på googles servrar eller på min hårddisk.
Ägande handlar om exklusivitet. Tillgång handlar om att dela. Alltså innebär även fildelning att musik handlar om tillgång mer än om ägande, trots att ens mp3or råkar ligga på hårddisken. Gränsen mellan ägande och tillgång går vid frågan: “Är du en del av ett nätverk eller ej?”

Delandet är möjligt på grund av att kostnaderna för överföring och lagring närmat sig noll.

Informationstunga drabbas först (japp), men Internets påverkan kommer ske på flera plan. Informationstunga behöver inte betyda rent digitala. Läkemedelsbranschen, mobiltelefonbranschen, alla branscher som bygger på kunskap mer än resurser kommer kunna förändras.
Och mycket riktigt är det inte branscherna i sig som förändrar dem. Det är själva poängen med termen “disruptive”. De s.k. branscherna står handfallna när någon annan kommer fram och gör direkt mycket bättre vad de sysslar med i decennier.

April 10, 2008 at 1:59 pm 7 comments

Remember Everything – Stiegler och GTD

Jag har spenderat senaste dagen med att försöka få ordning i myllret av anteckningar som är utspridda på datorn, i googles webapplikationen och i undangömda anteckningsblock. Just nu experimenterar jag med Evernote (som det alltid lika kusligt vältajmade Jaiku tipsade om). Inte bara kan man organisera dokumenten på hårddisken och spara klipp från webben (i ett grymt snyggt interface), man kan även fota av böcker och anteckningar och få deras text sökbara. Guld! Fortfarande i Beta med en del skavanker men den dedikerade användarbasen gör förhoppningsvis sitt.

Det som fick mig att fastna var den här guiden som beskriver hur taggar kan användas för akademisk forskning (visserligen med den äldre, mer utförliga windowsversionen). Den visar tydligt att utvecklandet av webben inte bara handlar om nya tjänster utan minst lika mycket om att användarna upptäcker hur man kan använda tjänsternas funktioner på nya sätt. Dessa ‘best prectices’ (som kan eller kan inte omsättas i kod) är också möjliga att översätta till andra liknande tjänster vilket gör att man i lägre grad låser upp sig till en utvecklare. Något som annars är ett stort problem när det gäller just dokumenthanterare.

Det finns en intressant ideologi i den här GTD-hetsen som såklart är lätt att ironisera över. Till exempel är det just de få stunder där man inte har tillgång till verktygen är de som låter flest tankar framträda. I duschen, på cykelturen, när man ska sova. De situationer som karaktäriseras av rörelse, kroppslig affektion och en helt annat distraherande från uppgiften än vad informationsöverflödet ger.

Det enda sättet att nå dessa situationer är med den enda informationskanalen som inte låter sig påverkas av fukt och inte kräver händernas uppmärksamhet, nämligen den akustiska. En vattentät diktafon inbyggd i duschen, någon..? Tillgängligheten försöker tränga in i alla livssituationer, men kanske är det just påträngandet som gör att tankarna flyr till andra situationer, till en skillnad eller ett avbrott och hela GTD-rörelsen strävar efter en omöjlig totalitet.

*Evernote listar mina anteckningar om Bernard Stieglers artikel på Ars Industrialis som relaterat*

I “The Dissaffected Individual” beskriver Stiegler de samhälliga konsekvensera av att försöka fånga informationsöverflödet. Överflödet leder enligt Stiegler till en slags trängsel. Informationell trängsel, men också en emotionell och en närmast fysisk upplevelse av trängsel. För att delta i samhällslivet måste man trängas i överflödet.

Stiegler använder det engelska ordet ‘saturation’ för att beskriva informationsöverflödet. Ett ord som både kan beskriva ett tillstånd och en process.
“Saturation – the state or process that occurs when no more of something can be absorbed, combined with, or added.”
“Saturation” är inte ett kvantitativt mått på att vi skulle ha för mycket information. Snarare ett mått på vår oförmåga att absorbera och sätta samman den information vi har. Detta överflöd leder lätt till utvecklandet av en slags neuros hos den som försöker fånga hela flödet. Vad sägs om Evernotes slogan “Remember everything” eller skivobolagens försök att få varje utnyttjande av ett upphovsrättsskyddat verk att leda till en betalning? Situationen påminner om lantsortsbon som kommer in till storstaden och försöker hälsa på alla han möter. I överflödet måste man släppa taget. Baksidorna heter avinduvidualisering, cynism och kyla. Det gäller såväl inställningen till digital musik som medmänniskor i storstaden.

Överflöd leder enligt Stiegler till disaffektion, till opersonliga relationer. Vad vi då måste leta efter är inte en lösning för att producera fler objekt-relationer. Vad vi måste göra är att ta till vara på de öppningar (eller förslutningar) som möjliggör intima relationer.

Redan Norbert Wiener varnade för att öppna cybernetiska system leder till disaffektion och att de mänskliga relationerna finns i de isolerade delarna av systemet (PDF ). Det innebär att människan i sig finns bara i de isolerade delarna av systemet, då det cybernetiska systemet är ett integrerat system av människa och maskin. Människan, som organism, är en sluten del av ett öppet system.

Trängseln leder till i vissa fall till ett tillbakadragande i en mediavärld. Motsats till och på samma gång en konsekvens av den översociala mediavärlden. Nu ska vi inte göra det så enkelt för oss som att associera den tillbakadragna mediavärlden med negativa värden (isolering, ensamhet, sjukligt beteende, beroende) och den sociala mediavärlden med positiva värden (kreativitet, gemenskap, socialitet, öppenhet, demokrati). Bara för att medierna leder användaren bort från skärmen behöver de inte innebära något positivt. Att spendera tid ensam framför skärmen kan också innebära lärande och skapande. Vi ska inte bara ifrågasätta vilka världen som kopplas till vissa former av mediaanvändande utan även de positiva eller negativa associationerna till dem. Är det så självklart att något som ‘socialitet’ alltid är positivt? En socialitet som kan även innebära påtryckningar, konformitet och stress.

“Just as there is a cognitive saturation, there is also in effect an affective saturation. The phenomena of cognitive and affective saturation engender individual and collective, neurological and psychological [cerébrales et mentales], cognitive and personality, congestion, which one could compare to the paradoxical effects of urban congestion engendered by the excess of automobile traffic, of which bottlenecks are the most banal experience, and where the automobile, thought to facilitate mobility, produces on the contrary a noisy and polluting—that is, toxic—slowing down and paralysis. In the same way as cognitive saturation induces a loss of cognition, that is, a loss of knowledge, and a bewilderment of minds [esprits], a stupidity of consciousnesses [consciences] more and more mindless [inconscientes], affective saturation engenders a generalized disaffection.”

Det kommer finnas anledning att återkomma till Stiegler och hans kritik av patologiseringen av (miss-)skötseln av informationsöverflödet samt kopplingen mellan asocialt och socialt mediaanvändande.

April 8, 2008 at 12:19 pm Leave a comment

Klipp och Klistra på Krets

Idag hade Galleri Krets en workshop med Monica Tormell i hur man “inverterar vinylskivor och dekrypterar dem från dolda budskap”. Tekniken gick ut på att göra en limkopia av en vinylskiva på följande sätt:

  1. Täpp för vinylskivans hål med papper och tejpa för etiketten
  2. Täck skivan med ett tunt lager lim och låt det torka
  3. Klippa eventuellt ut bilder från tidningar eller dylikt som du sätter dit för att få en picture disc
  4. Lägg på ett nytt lager lim
  5. Riv av
  6. Spela skivan på en vinylspelare. Eftersom den är inverterad spelas den inifrån och ut

Hur man dekrypterade dem från dolda budskap var oklart. Kanske kom jag för tidigt och gick försent för att fatta det. Bidrog dock med lite dolda budskap på mitt omslag.

Monica, som bor och verkar i Amsterdam, hade kvällen innan vernissage för utställningen Black OP som kretsar kring satanism, ödesmättad nationalromantik, konspirationer och hemliga militäroperationer. En bit av utställningen och limskivor på tork syns på den här bilden:

(Det roliga med det här inlägget var att det innehöll ett dolt budskap…)

April 7, 2008 at 12:06 am Leave a comment

Förlorad, förvirrad och fångad i Lost

Lost är en tv-serie som inte är som alla andra. Det är lika lätt att bli frustrerad, förvirrad och förargad över den som det är svårt att lämna den. Precis som själva ön den utspelar sig på. Just detta sammanblandande av narrativ och meta-narrativ kännetecknar serien och det här inlägget ska handla om relationerna mellan de båda nivåerna.

Karaktärerna i Lost är inga inneslutna, koherenta subjekt som utvecklas under historiens gång. Vi får utökad information om deras bakgrundshistorier, men ju mer vi får veta desto fler hemligheter verkar de dölja och desto mindre är vi förmögna att kunna förutspå deras handlingar. Istället uttrycker karaktärerna de abstrakta känsor och affekter (jmf. hur Deleuze ser på affekter hos Spinoza )som driver historien frammåt. Historien i sig är inget sammanhängande narrativ utan kan beskrivas som ett dynamiskt system av nätverkande affekter som ständigt muteras och skiftar karaktär. Exempelvis kan en karaktär gå från att vara varm och sympatisk till känsokallt beräknande utan att tittaren har kunnat se det som en utveckling av karaktären. Istället har karaktären blivit besatt av historiens nödvändighet. Det vi ser är ett avbrott framdrivet av något helt annat än subjektivitet. Som om öns mystiska egenskaper även inverkar på själva manuset.

Precis som karaktärerna uttrycker historiens abstrakta känslolägen tar de ibland tittarens röst och uttrycker samma förundringar som tittaren har inför en karaktär eller en situation. Frågor som “vem är du?”, “vad vill du?”, “vad händer?”, uttrycks ofta av karaktärer samtidigt som tittaren ställer sig exakt dessa frågor. På så sätt dras tittaren in i serien som deltagare och inte bara åskådare och karaktärerna får närmast en post-dramatisk roll.

Det handlar från manusförfattarnas sida att hela tiden ha ett informationsövertag över tittaren. Att förekomma tittaren och låta karaktärerna uttrycka precis vad tittaren upplever samtidigt som de inte ska kunna lista ut vad som händer härnäst. Exakt samma psyklogiska övertag som manusförfattarna har gentemot tittarna på metanivån finns också i själva serien. Vissa karaktärer, t.ex. Ben, verkar ha förmågan att känna till andras dolda intentioner på ett sätt som han bara skulle kunna veta om han hade direkt kontakt med manusförfattarna. Från de mest prekära situationer kan han få information om vad som sker och manipulerande regissera de andra karaktärerna i sig personliga maktspel.

Metanivå och narrativ blandas ihop och gränsen mellan karaktärernas upplevelser och intentioner existerar på samma nivå som relationen mellan tittare och manusförfattare. Fokuseringen på ett överflöde av oberäknerlig information utan trovärdig avsändare reflekterar också i mycket den mediemiljö som tittarna befinner sig i. Ett myller av information från olika källor med otydlig avsändare reflekterar vår vardagliga mediesituation.

Precis som Lost utspelar sig på en isolerad ö med sporadiska och otydliga kopplingar till omvärlden är tv-serien i sig en isolerad berättelse men som har sporadiska och otydliga kopplingar till omvärlden. Lost är en berättelse som utspelar sig genom olika medier. Live-rollspel har används vid flera tillfällen, ledtrådar kan sökas genom telefonnummer och hemsidor för exempelvis det fiktiva flygbolaget Oceanic Airlines (ett namn som förekommer i flera filmer och serier ) och på väldigt aktiva forum och bloggar där det ryktas om att manusförfattare plockar upp spekulationer på hur serien ska utvecklas och infogar i berättelsen. Eller är det i själva verket manusförfattarna som skriver på forumet och sedan “inspireras” av sina egna förslag? Låtsas de vara vanliga tittare och påverkar därmed publikens perception av serien och leder dem på villovägar? Intressant är också användandet av medier i serien och hur de relaterar till andra historier. På youtube har det dykt upp längre versioner av de gamla filmklipp som karaktärerna i serien hittar på ön. I serien förekommer också ofta “riktiga” romaner vars titlar och innehåll kan ge ledtrådar till historien.

Verkligheten för en Lost-anhängare är sannerligen inte enkel att hantera. Vad ska man tro och tycka? Om berättelsen, om hur produceras, om all annan information som kommer från media och andra källor man normalt litar på. Vem är egentligen delaktig i att skapa Lost? Kanske är det vi själva som håller på att bli författarna. Kanske kan vi bara lite på den verklighet och den fiktion som vi producerar själva – vilka Vi nu är…

March 14, 2008 at 4:08 pm 1 comment

Older Posts


del.icio.us


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.